en kärlekshistoria.

jag grät, det hade jag redan gjort flera gånger den där helgen, men det här var första gången jag grät av ren lycka. jag kunde lixom inte hålla emot, där stod dom. himla depeche mode. på vår grusplan, i pyttearvika. och det var vi som hade ställt dom där, vi och inga andra.

det hade varit en så himla kämpig vår, från det där första mötet om sator på blå lotus på söder till alla tidiga tisdagsmorgnar med kaffe och äggmacka på city i arvika. vi hade slitit så hårt. det var så mycket blod, svett och tårar den där våren. mer än jag någonsin tidigare hade upplevet och mer än jag någonsin trodde att det kunde bli. men också så himla mycket fint. när vi väl ville var vi ett sånt toppenteam, vi fyra.
vi tvekade ganska länge innan vi besämde oss. räknade och överlade och frågade runt och ringde samtal. men egentligen, varför tvekade vi? det var ju det enda vi ville. det enda festivalen ville. när vi väl bestämde oss gick allt så himla fort. aftonbladet och expressen skrev att arvika hade fyra ess på hand och att vi sköt ner allt motstånd innan det ens hade dykt upp. lokaltidninigarna trodde inte det var sant och gamla huvudansvariga grät.
i början av oktober blev det i alla fall officiellt. vi hade bokat depeche mode. D E P E C H E M O D E.
jag tror inte att någon av oss på riktigt förstod hur stort det här var, hur mycket det skulle kräva av oss. men någonstans var det vår största styrka. vi vågade. vi vågade jämt. och så trodde vi alltid på varandra. och vi gjorde det, vi bokade himla depeche mode. drömmen som levt sedan 1992.

men någonstans var det där kanske början på slutet, men jag ångrar ingenting, och det tror jag inte att någon av oss gör. mest känner jag en himla stolthet. en stolthet över mig själv och alla mina bästa vänner som har slitit så himla hårt för att få världens bästa festival att hända, år efter år efter år.

och nu gråter jag igen, inte av lycka, utan av sentimentalitet och saknad. det finns ingenting som har betytt så mycket för mig som arvikafestivalen, och nu är det över.