den här texten handlar om manliga genier i allmänhet och om ett specifik i synnerhet. emerentia skrev och jag supportade.
den är så himla viktig, så läs bara.
HEJ DÄR DU MANLIGA GENI SOM FÅR MIG ATT TRO ATT JAG ÄR UNIK
Jag faller så lätt, det har vi pratat om, tänk vad många gånger vi har pratat om det, kompisar, om och om igen har vi pratat om det. Det fortsätter nu, men på ett annat sätt. Inte om kärlek och förälskelse utan något annat.
Emma och jag pratar i detta nu om manliga genier, vi pratar speciellt om några vi båda vet vilka det är. Det kan tolkas som skitsnack, men det är med lika mycket besvikelse som med sorg i rösten vi pratar. För vi pratar om oss själva, om hur vi fallit, gått rakt i fällan.
Det börjar så simpelt, det börjar med en smart man. Det börjar med att han släpper in mig i ett samtal, att han frågar om min åsikt, vad jag tänker om saken, jag stapplar först fram i mitt resonemang, men i takt med att han nickar med huvudet höjer jag rösten, tar i, slutar darra på stämbanden och lyssnar till mig själv. Han lyssnar också. Med huvudet på sné. Nu kanske han tar mig i handen och säger något i stil med: ja, precis. Eller än bättre: jag har aldrig tänkt på det på det sättet, men du har rätt.
Sen fortsätter det. Min åsikt som räknas, mina tankar som är viktiga. Bekräftelsen jag får.
Det känns liksom så skönt, tänk att någon, kanske 20 år äldre än mig lyssnar och tycker att jag har något intressant att säga, något tankeväckande, någonting som ingen annan tänkt på. Att vara 20 och ha intellektuella diskussioner med någon som är dubbelt så gammal och känd och erkänd. Som gift för själen.
Det har hänt så många gånger, jag kan se tillbaka på hur jag gång på gång omfamnat, och omfamnats av genier till män, hur jag i min flickkropp önskat av hela världen att få finnas i deras värld lite längre, lite till.
Men det finns en annan gemensam sak för de här männen, förutom att de uppmuntrar till diskussion och tankar. Under jag-lyssnar-på-dig-bara-dig-ytan finns det något annat. Där finns 20åriga-tjejer-ger-mig-bekräftelse. Det är det som finns.
De pratar om jämställdhet, bränner pengar för sakens skull, de lockar med sina spännande liv och tankar kring sociala konstruktioner som kärlek och vänskap och annat.
Emma och jag pratar om hur vi själva varit där, charmats, men nu, när vi försökt ta ett stag tillbaka, ser att det inte riktigt står rätt till. Vi ser hur genierna kan bete sig precis hur som helst, just för att de kombinerar berömmet, bekräftelsen med det andra. De andra snarare. För det är ju inte så att jag är så unik som han sa, inte alls för att vara ärlig, det har funnits hundra Emmor och Emerentior för de här männen, och det fortsätter i all evighet, för all framtid. För någon annan får berömmet, och bekräftelsen, men någon annan inser också kanske om ett tag, när allt intressanta börjar försvinna, när det blir vardag och sånt. Att som Emma säger: Till slut började jag säga ifrån. Säga nej. Och då vände han på en sekund: jag var feg, jag vågade inte satsa, jag kunde glömma en karriär. Allt jag fått var tack vare honom, och min chans, den hade jag sumpat nu.
För precis så är det, att du är bara intressant för de genialiska männen så länge du svärmar kring dem. Så länge du är smart, men inte ifrågasätter dem och deras vara.
Sen kan de prata om hur mycket jämställdhet och frihet och jämlikhet som helst, det spelar faktiskt inte någon som helst jävla roll när de fortsätter utnyttja tjejer på samma sätt som porrindustrin.
Och ni, det är jag som är geniet här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar