there's something in the way i move that keep them on their own.

idag släppte way out west empire of the sun och jag är så himla glad för det. är tokig i empire of the sun. ett sånt himla viktigt band för mig.
särskilt i år, även om det snart är två år sedan "walking on a dream" kom.
i januari och februari var det nästan det enda bandet jag lyssnade på. jag träffade någon som var så himla dålig för mig och allting kändes så himla menlöst. jag kände mig så osedd och utnyttjad och det var superkämpigt på jobbet och hemma var allt lixom bara grått, ensamt och kallt.
det enda som hjälpte var att gå runt runt i hagaparken och gräva ner mig med "we are the people".
jag kunde repeata versen "i can't do well when i think you're gonna leave me. but i know i try. are you gonna leave me now? can't you be believing now." i timmar. lyssna, spola tillbaka, lyssna, spola tillbaka, lyssna, spola tillbaka. sådär höll jag på tills hagaparken blev så mörk att jag snavade så fort jag skulle ta ett steg och jag gick hem och satte mig på balkongen och fortsatte älta istället.

men sen kom våren och jag släppte taget om allt det där destruktiva. (tack hej fuck dig.) men fortfarande är bandet så himla viktigt, och kanske särskilt den där låten. även om den hugger och sticker och påminner mig om något som var så himla dåligt så här i efterhand.