jag tror det var en höst, vi hade galonbyxor i alla fall. klockan skulle snart slå tre och eftermiddagsrasten var slut. snart var det mellis. vi fick alltid mellis klockan tre på mjölnartorpets dagis.
ibland fick vi mackor, ibland fil och ibland, om vi hade tur, fick vi klappgröt. det bästa melliset.
fröknarna ropade att det var dags att gå in men just den här dagen hade jag och kalle ingen som helst lust.
vi tittade på varandra och besämde oss för att vi minsann inte tänkte följa med.
istället kröp vi fnissandes in bakom cykelförrådet och gömde oss.
vi kikade fram bakom knuten och såg hur alla gick in och hur dörren till hallen stängdes.
vi hade klarat det. ingen kom och hämtade oss. vi var fria!
vi tittade på varandra igen och funderade lite på vad vi skulle göra nu? rymma? sitta kvar? hoppa fram?
jag kommer inte riktigt ihåg vad vi faktiskt gjorde där bakom förrådet. kanske byggde vi kottdjur, kanske berättade vi hemlisar, kanske gjorde vi ingenting särskilt.
till slut tröttnade vi i alla fall, kanske för att det började bli kallt. kanske för att vi var lite rädda att fröknarna faktiskt glömt bort oss på allvar eller kanske för att vi nog var lite hungriga trots allt.
men nåt hände där bakom förrådet, för efter den här dagen hängde vi jämt. jag och kalle. vi byggde lego och kojor, satt bredvid varandra på vilostunden och vid lunchen. vi gungade och cyklade och försvarade varandra jämt. no matter what.
sen skilde sig mina föräldrar och jag flyttade bort från mjölnartorpet. kalle bodde kvar och medan jag började på rinnens skola så flyttade han tillsammans med alla andra mina vänner till krp och vi sågs aldrig mer.
men det var fint, den tid vi hade. undrar vad han gör idag, kalle. min första kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar