när min mamma hälsade på mig i stockholm i slutet av februari var bland det första hon sa när hon klev av tåget "men gud! jag känner mig som en utsällning!" där kom lilla mamma i illgul kappa, orangea fågelörhängen och en rosa sjal traskandes bland svartklädda, stressade stockholmare.
och det där hon sa, det stämmer så väl in på henne. i alla fall den hon är nu.
färgstark, hoppfull och glad. det har inte alltid varit så, men det är det nu.
mamma som rycktes upp så hårt från sin stabila tillvaro när vi var så himla små. mamma som har kämpat så mycket för att jag och min syster ska ha det bra och få göra det vi allra helst vill. mamma som alltför ofta har glömt bort sig själv och vad hon vill för att göra alla andra nöjda och glada.
fina, lilla mamma. som hon har bitit ihop, accepterat och tillåtit. som hon har trott på mig, i allt jag velat göra.
jag är så tacksam för det. utan mamma hade jag aldrig varit där jag är idag.
och pappa, som jag har saknat honom i min vardag. som jag saknat att ha en helt vanlig releation till honom. inte en sån relation där vi träffas och har kul varannan helg.
men pappa, det är klart det har varit supersvårt för honom också. och han har ändå skött det så himla fint. ringt och hälsat på och frågat och intresserat sig. fast mer på håll. men han är så trygg min pappa, har alltid funnits där. vad som än har hänt.
mamma och pappa. så himla fina var för sig, men tyvärr så himla tokiga ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar