en näve näring.

jag har en kompis. hon är så himla fin! och konstigt och speciell. allt som oftast på ett bra sätt. hon säger alltid vad hon tycker och är inte rädd för nån. hon gillar historia och kan en massa saker om kungar och krig och adelssläkten som jag skiter fullständigt i men som jag är så himla glad för att hon kan. hon kan spela fiol och sjunga sånger och hon kan göra bigmacs i sömnen också. och hon lyssnar på musik som ingen annan gillar, men som hon lyssnar på ändå, för att det inte spelar någon roll vad någon annan tycker.
hon har en massa fina 50-talsklänningar och har lärt mig hur man fyndar på tradera.
man kan tro att jag har glömt bort henne. att vi har växt ifrån varandra. att vi inte kommer att ses mer. fast det är fel. vi kommer att ses snart igen. och då kommer allt att vara som vanligt igen.
ganska ofta önskar jag att jag var som henne, att jag sa vad jag tyckte och att jag körde på mitt race.